Liten normreflektion på kvinnodagen

Jag har tänkt en del på könsroller och feminism den senaste tiden och så här på internationella kvinnodagen var det ett avsnitt om starka kvinnor och Oscarsgalans sexistiska skämt i The Telegraph.  Så även om man på många sätt kan tycka att Kolkata och Indien har en lång bit kvar till ett jämställt samhälle så är i alla fall "kvinnofrågan" väckt sedan länge och inom historieforskningen finns det flera forskare bara på det här universitetet som ägnar sig åt kvinnohistoria.

C-uppsatsen som jag ska skriva här ska handla om kvinnors utbildning i Bengalen i slutet av 1800-talet, med fokus på vilka umgängesnormer som framfördes i läroböckerna. Just nu håller jag på att läsa Geraldine Forbes bok Women in Modern India, som är en bra bok att starta med för den som är intresserad av kvinnofrågor i Indien under de senaste två seklen.

Ifrågasättandet av könsnormer har vuxit i Sverige, till exempel i och med queerdebatter och ordet hen (ett litet ord som väcker hätsk debatt - intressant).  Här i Kolkata har jag åkt kvinnovagn på tunnelbanan och blivit kroppsvisiterad bakom en skärm på flygplatsen och bion (till skillnad från män som inte behöver stå bakom en skärm). Det är väldigt konkreta skillnader jämfört med Sverige, men det är de underliggande normerna som vore ännu mer intressant att få kunskap om. Genom att lära sig om normer i andra samhällen, både i nutiden och historien, kan man få insikter om de normer man själv är uppväxt med men inte så lätt lägger märke till. Den struktur av normer som vi ständigt lever i, hur man ska uppföra sig, hur man ska klä sig, vad som är rätt och fel, påverkar oss mer än vad vi tror. Det är en anledning till att historia är ett viktigt ämne och att utbyten är fantastiska möjligheter.

Trevlig helg!
Linneadi

Tjejsnack i Sarsuna

Hej igen! Idag fick jag följa med värdfamiljen till Sarsuna i södra Kolkata, en bit utanför innerstadens kaos. Där bor nämligen Sukalyanis dotter Nana som nu väldigt snart ska bli mamma. Denna söndag var det dags för hennes "shadh" vilket är en hinduisk bengalisk tradition då kvinnorna i släkten samlas och serverar den gravida kvinnan hennes favoritmat samt ber böner för henne och babyn.

 



På väg

Huset i Sarsuna 

Morfar Uday visar oss runt i huset. Det var hans far som byggde det en gång i tiden. Sujata och jag tittar nyfiket runt på takterassen.

Utsikt! (första gången jag är i ett palmland)

Vi besökte närbutiken för att köpa sojabönsolja och te. 

Nu var det dags att fixa mat. Här: kokosnötrivning. Här i Kolkata finns en fantastisk räkröra fullproppad med färsk riven kokos, som jag har fått äta flera gånger, mm!

Mycket mat skulle lagas, detta är ju en fest för cravings :) Och god mat blev det tack vare den duktiga kocken!

Nanas matbord, här ännu inte färdigladdat med mat.

 En ceremoni av böner och riter ägde rum. Det blåstes i en snäcka som gav ifrån ett slags lurljud och släktingarna fick genomföra olika riter beroende på ålder. Även jag deltog, för första gången iklädd sari, och med viss ovana att måla med ringfingret. :)

Mycket tjejsnack var det förstås, vilket innebar språkbad i bengali. Ett väldigt vackert språk!

Å, vad trevligt det var. Återigen en dag fullspäckad med intryck. Efter mat och tjejsnack bäddades jag ner för att sova siesta. Mostrarna tyckte väl att jag såg lite trött ut ;)

Tata! (hejdå)
Linneadi

Namashkar Kolkata!

Nu har jag fått igång internet härborta och kan träda ut ur bloggskuggan. Dock är det lite svårt att sammanfatta alla intryck i ett blogginlägg! Nu när chocken över den kaosartade trafiken och den höga ljudnivån i stan har lagt sig lite (jag sa väl att jag blir stressad av Stockholm?) är upplevelsen mycket positiv. Alla jag har mött är så vänliga och familjen jag bor hos är helt fantastisk! En bild säger mer än tusen ord sägs det så här kommer några bilder:

 

Kolkata from the sky 

Vy från min balkong 

Väderleksrapport i den lokala tidningen The Telegraph (ungefär lika lokalt tidningsnamn som Aberdeens 'Press and Journal') :) 

Department of History 

Sukalyani som jag bor hos klädde upp mig inför grannens bröllop. Fick till och med två "orna" i pannan! 

 

Det var ett riktigt traditionellt hindusikt bengaliskt bröllop. Massor av böner lästes och ritualer genomfördes och massor av god mat och kolkatanskt (?) godis bjöds det på. En riktig upplevelse och väldigt fint arrangemang. Bröllop hålls i tre dagar, detta var den första dagen, brudens dag, där alla brudens släktingar och vänner är inbjudna.

 

En sådan här portal är en symbol för bröllop berättade S.

 

Mumsig mat! I Kolkata äts det mycket fisk (fisk till vänster i bild). 

Ett ganska lugnt ögonblick på en gata i hemkvarteret.

Bengaliskrift (som skymtar på den skuggiga skylten) är så vacker tycker jag. Hoppas hinna lära mig läsa innan jag åker hem.

Trappuppgång - Indian style

Idag shoppade jag förresten loss på två salwar kameez (indisk tunika och byxa). Klädhandlaren bjöd på te och kaka och berättade lite om Kolkata. Snacka om personlig service!

Det blir allt för nu - återkommer med fler indiska upplevelser snart.

Hälsningar
Linneadi (bengaliskt kompis-suffix för syster)

Det finns inget vaccin mot...

 

...resfeber! Nu är det bara en knapp vecka kvar tills jag drar till Kolkata. Visum och vacciner är fixat så nu är det mest att fundera ut vad man ska packa ner i väskan. Det ska bli väldigt spännande det här. Ser verkligen fram emot att träffa familjen som jag ska bo hos därborta!

Även om jag blir stressad bara av att vara i den "stora" staden Stockholm och jag tycker att 30 grader är typ outhärdligt varmt har jag i ett och ett halvt år haft sikte på att komma med på det här utbytet. Vem har sagt att man ska vara rationell?? Förutom att Indiens historia är väldigt spännande är det ju en fantastisk chans att uppleva en annan kultur. Det kommer att vara intensivt arbete med att skriva uppsats där, men ska försöka hinna blogga ibland också.

 

Igår var Ida, Jessica och jag till en indisk restaurang för hejdå-vi-ses-snart-igen-middag. Riktigt mysigt! Kommer att sakna er tjejer *kramar*.

  

Annat som är mysigt i Uppsala just nu är isfestivalen och semlor.

Någon beklagade sig att iskonst är så förgänglig, men det är på något sätt det som är tjusningen tycker jag. Föränderlig är den också - när jag var där igår hade skulpturerna fått en ny struktur och var mindre genomskinliga än vad de var sist. På bilden, som är en vecka gammal, håller de fortfarande på att skulpteras.

Semlan på den andra bilden hade min mamma bakat. I fredags satt således päronen och jag och njöt av semlor medan vi tittade på Skavlan.

När jag tänker efter är jag ganska glad att det inte finns resfebersvaccin. Vad vore väl en resa utan lite lagom förväntansfull resfeber?

Ha en härlig söndag!

Linnea

Det obligatoriska inlägget

Min mamma tipsade mig om i morse att det är kul (rent av obligatoriskt) att skriva ett blogginlägg den 29:e februari, eftersom det är ett litet ovanligt datum, det vill säga skottdag. Så då är det väl bara att göra det :P

Härborta är det tokförkylt sedan i lördags... Idag är jag bättre i alla fall så jag kan hoppas på att gå på föreläsningar igen imorgon.

Men man kan inte klaga på vädret i alla fall! Igår var det hela 16 grader och idag passade jag på att fota påskliljor i Seaton Park.

Ett annat glädjeämne är att en korridorare fyller år imorgon vilket ska firas på fredag. Idag hade hon lagt en stor chokladask på köksbordet till oss korridorbor! Vi är tre korridorare som fyller år i mars, så det lär bli en månad med födelsedagstema :)

Så detta var mitt lilla blogginlägg. Nu ska jag skriva klart ett musei-worksheet.

Bless

Linnea

Relativitetsteorin

Hälsningar från ett soligt och varmt Aberdeen. Jämfört med Uppsala - allt är relativt :P Det härliga med februari är by the way att det börjar märkas att dagarna blir längre. När jag gick hem från bibblan igår vid fem var det fortfarande ganska ljust! Här är bilder tagna för ett par dagar sedan:

Tschüss

Linnea

PS. Hur många trodde att jag skulle skriva sjukt seriösa inlägget när ni såg rubriken? DS.

På besök i Glasgow 1911

 http://special.lib.gla.ac.uk/teach/century/modernism.html

The Scottish Exhibition of National History, Art, and Industry sommaren 1911 tog plats i Kelvingrove Park i Glasgow. Det var inget litet lokalt arrangemang bara för Glasgowbor, utan vad vi idag skulle kalla ett PR-jippo av stora mått. Utställningshallarna var slottsliknande temporära byggnader, som lyste alldeles vitputsade i parken. Det var såklart en präktig byggnad för varje tema: Historiepalatset, Konstpalatset och Industripalatset. Bara portalen som hade satts upp vid parkens ingång var en imponerande pjäs.

Den här utställningen fick jag höra om på en kvällsföreläsning igår. Den var riktad till Skottlands antikvarier, så det var många grååriga åhörare (hehe, inga fördomar mot antikvarier) samt några av mina lärare och jag som satt där och lyssnade. Först verkade ämnet något nördigt, men under föreläsningen förstod jag att utställningen i Glasgow kan säga mycket om arrangörernas världs- och historiesyn. I ett sånt här sammanhang, ännu mer än när någon utformar en utställning på ett litet museum, handlar det om att visa 'the good stuff' som ska representera Skottland. Och om man vill förstå hur arrangörerna tänkte handlar det inte bara om vad de valde att visa utan vad de valde att inte visa.

Glasgows stora befintliga museum var inte en del av denna utställning, här var det nytt och naturskönt i Kelvingrove park. Man hade även byggt upp ett nöjesfält, eller kanske snarare 'underhållningssektion' i parken. Där kunde man kastas runt i en centrifug, åka berg-och-dal-bana (lägg märke till vad bra reklam det var för tekniska framsteg på den tiden) eller titta på 'äkta samer' i en liten uppbyggd sameby, eller 'äkta kelter' i An Cachan, en lika temporär keltby. Den mest besökta av dessa 'byar' var dock Afrikabyn.

På bilden överst syns den kungliga processionen vid invigningen av utställningen och i bakgrunden Historiepalatset. Till Historiepalatset hade privatpersoner och museum från hela Skottland lånat objekt (många aristokrater hade lånat en enda sak mest för att få komma med i den prestigefulla katalogen). Kategoriseringen av föremål var därför rätt kaotisk.  Gårdagens föreläsare hade dock sammanställt några viktiga teman.

Framstående personers historia var viktig. Den historiska porträttsamlingen var det första man möttes av när man kom in i palatset. Man hade också försökt placera saker kopplade till personerna intill deras porträtt. Något som skiljer sig från dagens prioriteringar i utställningar var den stora fascinationen av reliker. Till exempel hade man Walter Scotts reseskrivbord som ett centralt föremål eftersom tyget var ursprungligt och ägaren själv alltså hade rört vid det. Reseskrivbordet i sig berättar inte så mycket om hur Walter Scott tänkte, vilket skulle ha varit prioriteringen att förmedla idag, enligt föreläsaren. Samtidigt tycker jag att museum fortfarande handlar mycket om reliker. Annars kan man ju lika gärna se bilder på föremålen på internet? Vad tycker ni?

Religionshistoria var också ett prioriterat ämne, liksom sköldar och vapen. Något som de låg i framkant med för sin tid var att behandla historia så långt tillbaks som äldre stenåldern, en tid som folk tenderade att inte tro på på den tiden menade föreläsaren. Man hade också skulpturer föreställande människor från olika tider, vilket var illustrativt och lite nytänkande.

Ämnen som gavs väldigt låg prioritering var England, Wales, Irland och katolicismen, vilket ju inte är så konstigt med tanke på Skottlands politiska och religiösa position. Dock var inte detta en nationalistisk utställning så till vida att den strävade efter ett fritt Skottland. Unionsflaggorna var hissade runtom i parken, och det var snarare en patriotisk kampanj för ett Skottland jämställt med England i det stora imperiet. Skottland före unionen skildrades som ganska eländigt och skrämmande. De nämnda byarna med ursprungsbefolkningar var nog också ett sätt att visa ens överlägsenhet över 'primitivt folk' när man såg sig som den regerande kärnan (tillsammans med England) i ett stort imperium.

Så det var en väldigt politisk utställning. Kanske var det eftersom tiden tillät det och eftersom sponsorerna i första hand var aristokrater och inte staten och därför hade lite friare händer. Hursomhelst var det en stor skara människor som besökte detta PR-jippo - mer än nio miljoner. Det var spännande att få besöka utställningen från ett hundra-år-senare-perspektiv genom gårdagens föreläsning.

http://www.flickr.com/photos/robertpool/5842087490/